alveriff

...Pastaälgar från IKEA!

Här tassar man runt och tror att man har koll på tillvaron, och så plötsligt dyker dessa små gynnare upp och förgyller ens dag. Om inte detta är bättre än lyckopiller, så säg.



Återstår dock se om jag har samvete att smaka, dom är ju så otroligt gulliga...

Har fått äta mycket krafsmat på sista tiden, då jag har haft snålt om matlådor. Beror detta på att jag har varit väldigt slö (eller bakis) dom senaste helgerna, och inte orkat vara Husmor Hanna? Tycker ju faktiskt att jag spenderar mycket tid i köket... Men det kanske är för att jag är konstant hungrig/sugen, snarare än att jag lagar mycket mat?
Nå, tog nyss tag i det och fixade tre portioner green curry-quorn med dinkelris. Väldigt påhittat för stunden, väldigt enkelt, väldigt gott. Perfekt! Och ambitiös som man kan vara, så skrev jag ner receptet under tiden som maten skötte sig själv (sa ju att det var enkelt, ungefär "vad gör du när Kelda gör jobbet?", fast utan Kelda). Och det bästa av allt med sådana här recept, är ju att dom kan och ska varieras i det oändliga!

Green curry-quorn med dinkelris
 3 port (ca 550 kcal/port)
 30-40 minuter

   300 gr quornbitar
   150 gr haricots verts
   150 gr morot
   3 dl kokosmjölk (light)
   2 tsk green curry paste
   1 ½ msk soja
   ev redning
   300 gr dinkelris

Koka dinkelris enligt anvisning på paketet. Stek quornbitar, haricots verts och tunt slantade morötter. Tillsätt kokosmjölk, green curry paste och soja (rör eventuellt currypastan med lite kokosmjölk i en separat panna först, för att undvika starka klumpar). Blanda ner redning om tjockare sås önskas. Servera med dinkelriset - Enjoy!

Det duktiga humöret sträckte sig dock endast till denna matlagning, inte till att baka eller fara och simma som var planerat. Men man kan ju inte kräva mer än ett sådant här infall av mogen duktighet per dag, eller vad säger ni?

I lördags blev det en tur till IKEA i Haparanda, och givetvis även Skopunkten. Kan någon vara snäll och förklara för mig varför den butiken inte finns i Luleå?! Vad säger du, för att min ekonomi skulle ta allvarlig skada? Jaha, du tänker så, ja det kan ligga något i det...

  Nå, hur som helst så hittade jag ett par riktigt snygga skor där. Och då var jag ju tvungen att kolla igenom butiken ännu ett varv, för att se om jag kunde hitta ett till par (för er mindre allmänbildade personer får jag väl lov att tillägga att Skopunkten har det underbara erbjudandet "tag tre, betala för två" på hela sitt sortiment). Lyckan var fullständig när jag faktiskt hittade ett till par jättefina skor, som jag missat första varvet! Detta ledde i sin tur självklart till ett tredje (och lika lyckat) varv i butiken, tack vare det ovan nämnda erbjudandet. Gott folk, skåda dessa underverk, köpta för ynka 750 kr - allt som allt! Ja, ni läste rätt, sjuhundrafemtio kronor för tre par skor! Dubbla det beloppet så får ni ungefär priset på skorna jag hade på mig den dagen...
  Efter det här vill jag inte höra ett pip om att jag inte är ekonomisk när det handlar om att shoppa, så det så.

                   

Ni vet, ibland är man på ett sådant humör, att man sätter sig ner, skrynklar ihop pannan och tar sig an någon av de stora frågorna i livet. Det var det jag gjorde nyss, dessvärre utan att bli klokare. Därför tänkte jag nu delge er mina funderingar, i hopp om att någon där ute kan finna svaret på denna fråga som ekat i mitt huvud många år nu:

Varför blandas inte de olika delarna av flerfärgad tandkräm ihop i tuben?

Till exempel kan det ju vara vit grund, med blå och röda streck på sidorna. Hur lyckas den hålla sig så, i princip tills tandkrämen är slut?! Jag lovar, det finns inga små skiljeväggar i tuben, jag har kollat... Jag förstår verkligen inte. Har du någon enda aning eller gissning på hur det går till, tveka inte på att tala om det för mig, snälla! Nu är det läggdags, måste borta tänderna. Med en tandkräm som består av två blå nyanser, som alltid kommer ut perfekt i förhållande till varandra på tandborsten, precis som det ser ut på bilden faktiskt... Skrämmande.

Jag tassar försynt runt ett ämne jag vill blogga om, men som jag för guds skull borde hålla mig borta från. Fingrarna springer över tangentbordet, försiktigt nog för att inte skriva, men hårt nog för att det ska smattra från tangenterna. Och ja, jag förutsätter att ni vet vilket smattrande ljud jag menar, eftersom att de flesta någon gång har använt ett tangentbord och speciellt med tanke att man allra oftast sitter vid en dator när man läser någons blogg. Om ni mot all förmodan läser detta utan att någonsin ha hört ljudet av tangenter, så skulle jag nog beskriva det som hyfsat stora regndroppar mot ett fönsterbleck - fast i de flesta fall mycket snabbare.

Nå okej, för er skull (nej, självklart är det för min egen skull) griper jag kanske tag i en smula mod och sneglar bort från stoltheten. Det handlar om det-som-inte-borde-få-nämnas-i-en-blogg...

"Varför blogga?"

Ha, se där! En intressant fråga har dykt upp i texten, och även om den faktiskt känns aningen uttjatad, ser jag det som min plikt att besvara den. Så det kan gå.

Detta fenomen dök upp hos oss helt plötsligt och spred sig som vinterkräksjukan. Vad beror det på? Bloggar man för att lämna ut sig själv för allmänheten? Snacka ytligt? Gå in på djupet? Berätta alla sanningar? Ljuga så övertygande som möjligt?

Jag tror att en god anledning till att bloggande har blivit så populärt är att en rejäl majoritet alla människor är helhjärtat intresserade och fascinerade av sig själva, och kan för allt i världen inte förstå varför omgivningen verkar vara av annan åsikt. Du är ju så speciell, du vet mer än andra, du är komplex, du förstår ju. Ja, du förstår, men ingen annan gör det. Och märkligast av allt är kanske att ingen annan ens verkar vara intresserad av att de inte förstår. Vad gör man då? Jo, man skaffar sig en blogg, där man skriver små (eller stora) ledtrådar för att få sin kära omgivning att förstå allt detta (eller kanske missförstå, om man ska gå på djupet av det här, men det kan vi göra någon annan gång).

Jaja visst, det är väl bäst att tillägga det självklart kan finnas andra anledningar. Vissa bloggar handlar väl helt uteslutande om godhjärtade ämnen som inte alls rör bloggarens stora, feta ego. Och många har säkert i grunden samma tanke som jag, att det är kul att skriva och tycker att det känns aningen mer meningsfullt när man vet att någon annan kan läsa det man skrivit. Men visst faan är jag narcissistisk nog att uppskatta tanken på att någon kan läsa det jag skriver och i alla fall fundera en sväng på vad för person jag är. Det vore onödigt och orimligt att påstå något annat (speciellt efter mig övertygande beskrivning av "bloggaren" ovan).

Sådär, då får det vara avklarat. Jag hade kunnat fortsätta på ämnet hur länge som helst, om inte stoltheten åter gjort sig påmind. Det är ju trots allt ett ruggigt uttjatat ämne. Men tänka sig, jag lyckades ändå skriva ett hyfsat långt inlägg om detta. Måste vara för att jag är så desperat förtjust i att höra/läsa mina egna ord och få andra att göra detsamma, sicken självupptagen människa man kan vara...

Mitt liv blir mer och mer strukturerat ju längre tid som går från mina slöa - men ack så sköna - och arbetslösa sommar. Jobbar 10-18 varje vardag, vilket innebär att jag måste vara på stan varje lördag och ta igen all shoppingtid jag förlorat under veckan (tar för givet att alla kan räkna ut att jag inte hinner shoppa på vardagarna, då jag jobbar efter affärernas öppettider). Den här situationen är givetvis ohållbar i längden, det är ju milt uttryck väl sparsamt med shopping för mig, men människor kan bevisligen klara att leva under sådana extrema förhållanden korta perioder utan att ta allvarlig skada.
Den lilla dagen som återstår efter detta (söndag, för er mindre snabbtänka) har nu blivit min husliga dag. Jag ägnar denna åt att städa lägenheten och laga mat för veckan. Här tål det ju att tilläggas att jag för tillfället i princip lever på matlådor, först till lunch och oftast sedan till middag (detta beroende på att jag ungefär fyra av fem dagar kommer hem från jobbet och typ skakar av trötthet och hunger, jag lovar, man finner ingen glädje i att tillaga mat då). Alla dessa matlådor måste alltså fixas på söndagar.

Utöver detta så repar bandet varje söndagskväll och ungefär en vardagkväll i veckan. Och så ska jag skaffa mig ett badkort och börja simma, tänker mig två gånger i veckan, kvällstid måndag och onsdag. Ser ni hur sjukt inrutad min vardag håller på att bli? Jag kommer troligen att explodera snart, är ju definitivt för rastlös och udda som person för att kunna leva ett så här normalt liv. Men i nuläget känns det faktiskt bra, så det är väl bara att låta det rulla på enligt rutmönstret.

Förresten, när jag nu ungefär är inne på ämnet; måste komma igång med att promenera snart igen, saknar det verkligen! Men ärligt talat ser det lite kämpigt ut på den fronten just nu. Känslan när man kommer hem från jobbet efter att ha stått upp hela dagen, slänger i sig middag, klockan närmar sig sju, ser att det är snöblandat regn och mörkt ute... Tja alltså, då är i alla fall inte jag sådär enormt peppad att promenera. Får jobba på det och se hur det blir, vore ju onekligen praktiskt att komma igång igen, då promenad för mig är bästa sortens meditation och i nuläget skulle jag verkligen behöva rensa lite i röran innanför pannbenet.

Nå gott folk, nu ska jag ta ut världshistoriens vackraste och säkerligen godaste piroger från ugnen, där istället en ljuvlig vegetarisk lasagne ska få gräddas. Sedan ska övervåningen dammsugas, innan det är dags att slänga upp gitarren på ryggen och ta sig till replokalen.

Ha det och höres!