Lord Bloggemort

Jag tassar försynt runt ett ämne jag vill blogga om, men som jag för guds skull borde hålla mig borta från. Fingrarna springer över tangentbordet, försiktigt nog för att inte skriva, men hårt nog för att det ska smattra från tangenterna. Och ja, jag förutsätter att ni vet vilket smattrande ljud jag menar, eftersom att de flesta någon gång har använt ett tangentbord och speciellt med tanke att man allra oftast sitter vid en dator när man läser någons blogg. Om ni mot all förmodan läser detta utan att någonsin ha hört ljudet av tangenter, så skulle jag nog beskriva det som hyfsat stora regndroppar mot ett fönsterbleck - fast i de flesta fall mycket snabbare.


Nå okej, för er skull (nej, självklart är det för min egen skull) griper jag kanske tag i en smula mod och sneglar bort från stoltheten. Det handlar om det-som-inte-borde-få-nämnas-i-en-blogg...


"Varför blogga?"


Ha, se där! En intressant fråga har dykt upp i texten, och även om den faktiskt känns aningen uttjatad, ser jag det som min plikt att besvara den. Så det kan gå.


Detta fenomen dök upp hos oss helt plötsligt och spred sig som vinterkräksjukan. Vad beror det på? Bloggar man för att lämna ut sig själv för allmänheten? Snacka ytligt? Gå in på djupet? Berätta alla sanningar? Ljuga så övertygande som möjligt?

Jag tror att en god anledning till att bloggande har blivit så populärt är att en rejäl majoritet alla människor är helhjärtat intresserade och fascinerade av sig själva, och kan för allt i världen inte förstå varför omgivningen verkar vara av annan åsikt. Du är ju så speciell, du vet mer än andra, du är komplex, du förstår ju. Ja, du förstår, men ingen annan gör det. Och märkligast av allt är kanske att ingen annan ens verkar vara intresserad av att de inte förstår. Vad gör man då? Jo, man skaffar sig en blogg, där man skriver små (eller stora) ledtrådar för att få sin kära omgivning att förstå allt detta (eller kanske missförstå, om man ska gå på djupet av det här, men det kan vi göra någon annan gång).

Jaja visst, det är väl bäst att tillägga det självklart kan finnas andra anledningar. Vissa bloggar handlar väl helt uteslutande om godhjärtade ämnen som inte alls rör bloggarens stora, feta ego. Och många har säkert i grunden samma tanke som jag, att det är kul att skriva och tycker att det känns aningen mer meningsfullt när man vet att någon annan kan läsa det man skrivit. Men visst faan är jag narcissistisk nog att uppskatta tanken på att någon kan läsa det jag skriver och i alla fall fundera en sväng på vad för person jag är. Det vore onödigt och orimligt att påstå något annat (speciellt efter mig övertygande beskrivning av "bloggaren" ovan).


Sådär, då får det vara avklarat. Jag hade kunnat fortsätta på ämnet hur länge som helst, om inte stoltheten åter gjort sig påmind. Det är ju trots allt ett ruggigt uttjatat ämne. Men tänka sig, jag lyckades ändå skriva ett hyfsat långt inlägg om detta. Måste vara för att jag är så desperat förtjust i att höra/läsa mina egna ord och få andra att göra detsamma, sicken självupptagen människa man kan vara...


Kommentarer
Postat av: Linnch

Haha! Bull's eye där =D
Nog är det en liten ego-tripp alltid ;)

2007-10-23 @ 19:15:27
URL: http://linnch.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0