alveriff

Hello sweethearts. Tro det eller ej, men trots stora mängder jobb, julefirande och juledagsfirande (haha), så lever jag! Jag förstår att flera av er har betvivlat detta, då denna blogg har varit minst sagt orörd en lång period nu. Jag skyller helt denna passivitet på överintag av socker med efterföljande baksmälla som givetvis följts av tunga abstinensbesvär (förutsätter att alla någon gång upplevt att vara riktigt sockerbakis?).

     Jag satsar förresten i nuläget stenhårt på att bli en del av inredningen på Willys, och tror att det mest effektiva sättet att åstadkomma detta är att arbeta så mycket som det är fysiskt möjligt. Mycket riktigt, jag har inget liv. Men decemberlönen kommer att kittla dödsskönt i kistan, så att säga. Då är frågan om jag ska spara pengarna, flytta hemifrån för dom eller resa/festa bort vartenda öre och njuta av ungdomen? Den som lever får se. Säkert redan nu är att jag kan förlåta mig själv för allt tveksamt beteende till följd av första lönen, då jag samlat mängder med vuxenpoäng på sista tiden. Till skillnad från tidigare års efterlängtade jullov, har jag nu jobbat hela julen (inklusive självaste julafton!). Försök slå den ni!

     Nu vidare till en bekännelse, det är dags att lätta på samvetet. Trots motstånd från mina svagare sidor, så måste jag erkänna att jag på senare tid inte bara försakat, utan troligen även bidragit till en ekonomisk kris för oskyldiga intressenter. Jag ser ingen rättvisa i att jag ska bära skulden helt ensam, men jag böjer mig ödmjukt och erkänner mitt brott. Jag har tack vare ett stort utbud av tidningar i personalrummet på jobbet, i stort sett slutat läsa aftonbladet och expressen på internet. Jag erkänner denna medvetna handling och ser tydligt hur detta får följder. Troligen har deras läsarsiffror minskat drastiskt, med uppemot 20 procent om man ska ta till en gissning. Från att ha besökt dessa sidor oräkneliga gånger varje dag, har jag nu återgått till den traditionella papperstidningen. Jag vet, jag är en syndare!

     Och på tal om synd... En artikel som jag läste (i aftonbladets papperstidning) här om dagen handlade om annorlunda, unika och allmänt konstiga efternamn. Jag föll hårt för namnet "Skogsmus". Helt ärligt och seriöst, hur kunde någon få igenom det?! Kan ni se denna människas stackars barn på sin första skoldag, lev er in i känslan, all nervositet som får luften att koka. Fröken ropar upp alla barn. Dags för vår lilla vän... "Är Stina Skogsmus här?" Det är högst beklagligt att sådant får förekomma i vårt avlånga land.

Nåni, sist men inte minst; jag har aldrig påstått mig vara överdrivet intresserad av naturvetenskap, biologi och gud vet allt liknande som jag gjort mitt bästa för att undvika dom senaste åren. Men ett svagt intresse måste ändå finnas dolt någonstans djupt inom mig, då denna pedagogiska förklaring på vart mannen får sin kraft ifrån, faktiskt tilltalade mitt skarpa intellekt.

Om vi för en stund förutsätter att kunderna på Willys mellan 8 och 12 idag kan representera den genomsnittliga luleåbon, så har det ätits mycket tacos i 0920-området ikväll. All denna tacofärs, guacamole och mängder med tortillas har sköljts ner med Coca Cola av den yngsta gruppen luleåbor och Coca Cola zero och energidryck av åldersgruppen över dessa (dock har många köpt aningen för lite läsk och gissningsvis blivit tvungna att blanda ut sin Cola med annan dryck såhär lite senare på kvällen). Nästa åldersgrupp drack enligt min väldigt ovetenskapliga statistik dryck som ej får säljas i vanliga livsmedelsaffärer. Och sist men inte minst så verkar de som nått en aktningsvärd ålder ha valt julöl eller Pripps blå 2,8% som måltidsdryck till sin fredagmiddag. Det tål att tilläggas att det här inte längre handlar om tacos, den rätten avnjöts enbart av individerna i de tre första åldergrupperna. Nu talar vi om kulinariska rätter såsom sill, kassler och julkorv (en eloge till alla er som äter denna mosade skapelse, ni överträffar all annan form av förnekelse - jag är verkligen imponerad).

Jag har tidigare haft två riktigt bra anledningar att inte blogga om idol. De ena är att jag är ruggigt less på att höra allas åsikter om idol, och därför inte velat utsätta mina kära läsare för onödig uttråkning. Den andra anledningen är att jag är så kopiöst trött på att läsa varje besserwisser-svenssons åsikt om våra kära och hatade idoler, att jag som en tapper riddare har kämpat för att ni ska slippa allt inom detta forum här i min blogg. Men nu är det ju trots allt final. Och jag har av min natur så otroligt många åsikter om allt och ingenting. Det vore ju bra fånigt om jag helt ignorerade ämnet, tycker jag...

     Jag vill härmed varna alla idolkänsliga läsare för följande stycke, jag tar inget som helst ansvar för fysiska, psykiska eller ekonomiska skador till följd av detta. För att undvika händelser med negativ utgång har jag markerat slutet på det kritiska stycket med en stor, fet punkt. Efter den punkten står jag för att ämnet idol inte kommer att nämnas i detta inlägg igen.

     Jag skulle kunna säga att det roliga med idol är alla dåliga auditions. Jag skulle kunna säga att idol är ett underhållningsprogram som inte har någon seriös koppling till musikbranschen. Jag skulle kunna säga att idol är ett program för kommersiella sångare som vill ta revansch på alla idioter som inte förstod sig på dem på högstadiet. Men det vore så kliché. Därför säger jag kort och gott att vi har två fantastiska blondiner och en häpnadsväckande dålig vinnarlåt (som för övrigt är skrattretande lik Markoolios och Linda Bengtzings fyndiga karikatyr av schlagerlåtar, det är ju för festligt). <--stor, fet punkt

     (Som ansvarig utgivare för denna blogg, tar jag helt och fullt på mig att i framtiden varna tydligt för inlägg eller stycken som jag tror kan stöta känsliga läsare. Tack för visat förtroende).

Lots of love and popcorn.

Ja tänka sig vad tiden går fort är man har roligt (hmm?). Nu är det åter igen dags för juleljus och övertända bostadshus. Tomtekul och ångestladdat julklappsstrul. Ögon som tindrar och starkglögg som lindrar. Var hälsad advent - första ljuset är tänt. 

Har inte köpt några julklappar än, man kanske skulle följa trenden och ge påtvingad välgörenhet? Oj, inte behövde ni ta det så allvarligt, jag var inte seriös. Klart ni ska få julklappar i år också! Det är ju ungefär det enda kreativa med den här årstiden, och man måste ju ta vara på ljusglimtarna i tillvaron så att säga. Jag tycker i stort sett att det här med julklappar är ett angenämt problem. Det kan ju vara riktigt härligt faktiskt, om man är ute i god tid vill säga. Men det är jag ju väldigt sällan...
     På tal om risgrynsgröt, så har jag drabbats av en tung släng av julstämning. Jag vill baka lussekatter och pepparkakor. Jag vill julpynta och köpa julklappar. Jag vill till och med julstäda mitt rum! Vad är nästa steg, att försöka odla ett tomteskägg? Vore ju onekligen ett intressant projekt...
     Är förresten sådär lagom fräsch för tillfället, har haft spelningar i helgen (fredag i luleå och lördag i kiruna, varav den sistnämna slutade med krogrunda i främmande stad). Helt underbart att få vara på scen igen! Det går omöjligtvis att komma ifrån det faktum att jag hör hemma på scenen, det är bara att lära sig att leva med vetskapen om att all tid spenderad utanför scenen består av längtan efter att åter få stå i strålkastarljuset. Som jag brukar säga; livet är min catwalk, scenen är mitt liv.


"På tal om risgrynsgröt"? Jag hoppas att du reagerade på det och tyckte att det var märkligt, annars är det nog dags att dra ner på julestressen. Tänk positivt, julen kommer, oavsett om du hunnit med alla nödvändiga förberedelser eller inte. Det känns väl lugnande?