alveriff

Ett år sen studenten, minns det som om det vore en vecka sedan. Törs påstå att det var den härligaste dagen i mitt liv, än så länge. Nu vimlar lyckliga själar med studentmössa runt vart man än tittar, med spriten i ena näven, och kanske med en digitalkamera för att föreviga lyckoruset i den andra (för rus blir det ju för dom flesta, jag menar man lägger trots allt ribban redan vid champagnefrukosten).

Helt ärlighet önskar jag alla studenter en riktigt rolig fortsättning på en förhoppningsvis underbar dag. Grattis, njut av friheten nu!

Men det är ju dock med blandade känslor jag ser på firandet. Och för första gången känner jag av det där som nog kallas åldersnoja. Det är inte så illa att jag blivit en gaggig gamling som skyr festandet och naiviteten som är överhängande en dag som denna, nej tvärt om. Det är med sorg i hjärtat jag inser att min student var för ett år sedan, en underbar dag, och nu är det inte jag som ska få njuta av den. Jag är nu den jag var så glad att äntligen få bli för ett år sedan, den vuxna(re) individen som arbetar och gud vet allt. Det är väl underbart att man har kommit längre, lämnat skolan och tonåren bakom sig. Men det var ju så roligt, visst var det? Tänk hur underbar en dag kan vara för en av lycka och alkohol full liten ny-vuxen...

Jag missunnar er verkligen inte glädjen, jag sörjer bara att den inte är min!
Inte alls bitter, nej då...

(Ikväll ska jag inte festa, för det är studenternas kväll. Jag ska inte heller ta en promenad, för jag vet inte om jag klarar av att se stora grupper lyckliga människor som super och drömmer högt om framtiden. Jag önskar att jag kunde säga att jag inte är avundsjuk, men vem skulle tro på det? För första gången på många år har jag insett att något faktiskt har hänt. Nu är det bara att acceptera fakta och gå vidare. Det finns ju trots allt många fler underbara tillfällen att njuta av!)


SKÅL!