alveriff

Hello sweethearts. Tro det eller ej, men trots stora mängder jobb, julefirande och juledagsfirande (haha), så lever jag! Jag förstår att flera av er har betvivlat detta, då denna blogg har varit minst sagt orörd en lång period nu. Jag skyller helt denna passivitet på överintag av socker med efterföljande baksmälla som givetvis följts av tunga abstinensbesvär (förutsätter att alla någon gång upplevt att vara riktigt sockerbakis?).

     Jag satsar förresten i nuläget stenhårt på att bli en del av inredningen på Willys, och tror att det mest effektiva sättet att åstadkomma detta är att arbeta så mycket som det är fysiskt möjligt. Mycket riktigt, jag har inget liv. Men decemberlönen kommer att kittla dödsskönt i kistan, så att säga. Då är frågan om jag ska spara pengarna, flytta hemifrån för dom eller resa/festa bort vartenda öre och njuta av ungdomen? Den som lever får se. Säkert redan nu är att jag kan förlåta mig själv för allt tveksamt beteende till följd av första lönen, då jag samlat mängder med vuxenpoäng på sista tiden. Till skillnad från tidigare års efterlängtade jullov, har jag nu jobbat hela julen (inklusive självaste julafton!). Försök slå den ni!

     Nu vidare till en bekännelse, det är dags att lätta på samvetet. Trots motstånd från mina svagare sidor, så måste jag erkänna att jag på senare tid inte bara försakat, utan troligen även bidragit till en ekonomisk kris för oskyldiga intressenter. Jag ser ingen rättvisa i att jag ska bära skulden helt ensam, men jag böjer mig ödmjukt och erkänner mitt brott. Jag har tack vare ett stort utbud av tidningar i personalrummet på jobbet, i stort sett slutat läsa aftonbladet och expressen på internet. Jag erkänner denna medvetna handling och ser tydligt hur detta får följder. Troligen har deras läsarsiffror minskat drastiskt, med uppemot 20 procent om man ska ta till en gissning. Från att ha besökt dessa sidor oräkneliga gånger varje dag, har jag nu återgått till den traditionella papperstidningen. Jag vet, jag är en syndare!

     Och på tal om synd... En artikel som jag läste (i aftonbladets papperstidning) här om dagen handlade om annorlunda, unika och allmänt konstiga efternamn. Jag föll hårt för namnet "Skogsmus". Helt ärligt och seriöst, hur kunde någon få igenom det?! Kan ni se denna människas stackars barn på sin första skoldag, lev er in i känslan, all nervositet som får luften att koka. Fröken ropar upp alla barn. Dags för vår lilla vän... "Är Stina Skogsmus här?" Det är högst beklagligt att sådant får förekomma i vårt avlånga land.

Nåni, sist men inte minst; jag har aldrig påstått mig vara överdrivet intresserad av naturvetenskap, biologi och gud vet allt liknande som jag gjort mitt bästa för att undvika dom senaste åren. Men ett svagt intresse måste ändå finnas dolt någonstans djupt inom mig, då denna pedagogiska förklaring på vart mannen får sin kraft ifrån, faktiskt tilltalade mitt skarpa intellekt.