alveriff

För några dagar sedan tog jag tjuren i hornen och räknade mina hårprodukter. Resultatet var både komiskt och fascinerande... Har ju tidigare satt en gräns vid 50 st, bestämde att om jag har mer än så får jag inte köpa fler om det inte rör sig om extrema situationer. Nå, nu är det som så, att jag har 28 st stylingprodukter för håret. Det var ju inte så farligt? Men då har jag även 22 st hårvårdsprodukter. Vilket sammanlagt (det är här i det komiska ligger) blir 50 st hårprodukter! Var tvungen att kolla i mitt tidigare blogginlägg för att få den exakta formuleringen, och se där, det står tydligt "Om jag har fler än 50 st, får jag bara köpa nya i riktigt extrema fall". Nu är det ju så fint, att jag inte har fler än 50 st, utan precis den magiska siffran. Frågan är ju om jag ska vara lite hård mot mig själv ändå och acceptera att om jag så bara köper en liten oskyldig hårinpackning nu, så har jag genast fler än 50 st...


Min detox? Ja den går alldeles utmärkt bra! Anledningen till att jag för en vecka sedan inte förklarade att perioden av rening var avklarad, trots att de tre veckorna gått, är att jag mot slutet bestämde mig för att dra till med en likadan kur direkt! Denna del kallar jag dock fas två, och i den fokuserar jag på att återanpassa mig till min vardag. Till exempel tillät jag mig att äta godis i replokalen här om dagen, när Emelie varit en raring och köpt en stor påse som hon bjöd på. Men jag bestämde mig för att endast ta fem st godisar, och höll fast vid det. Alltså, detox fas två; en fråga om anpassning. För det finns inte en chans i världen att jag skulle sluta äta godis och fika för alltid (speciellt inte choklad!).

Oh, titta vilken underbar klänning. Det är när man ser sånt, som man känner att giftermål inte vore helt fel trots allt... I vanliga fall brukar jag kunna säga att fina klänningar kan man lika gärna ha vid andra tillställningar, men just den där skulle vara så otroligt vacker på ett bröllop. Personligen tycker jag att kombinationen mellan svart och vitt på den där är en underbar bild av hur det maskulina och feminina förenas, som i yin och yang. Men jag inser självklart att få av mina läsare kommer att hålla med mig om detta...

Läste förresten en annons på blocket (katt som säljes), som var rätt skön:
Diesel 3 år säljes till ett kärleksfullt och varaktigt hem. Han vill ha möjlighet att vara ute och han vill helst flytta till landet. Diesel är kelig och söker mycket uppmärksamhet, han är van vid hundar och barn. Han är över 12 veckor och vi följer Sveraks rekommendationer.
Menar personen verkligen att vi ska tro att den treåriga katten är mer tolv veckor gammal? Jag är mycket skeptiskt till det, måste jag medge...


Såg att Polarn o Pyret söker personal till en ny butik i Cambridge. Det gör att det kliar i kroppen... Men jag förblir i alla fall lulebo fram till sommaren, har ju varit en seriös medborgare och skaffat mig jobb. Att se sånt där, och känna den ofattbara längtan jag känner, är dock en väldigt bra påminnelse om att jag inte ska göra något drastiskt som att ta en direktbokning från Lulebo. Nej, ska inte flytta hemifrån förrän jag bestämt mig för vart jag vill bo. Det är ju trots allt så mycket svårare att flytta till en annan stad (till ett annat land!) om man har en fullt möblerad lägenhet sedan tidigare... Problemet om jag flyttade till London vore väl att jag tyvärr tvekar på att mina alldeles underbara toffeldjur till bandmedlemmar/kompisar skulle följa med mig dit. Ja se, livet...




...Träningskläder? Kan någon ärligt kalla detta reklam för "träningskläder"?! I och för sig finns det ju alla de slag av fysisk aktivitet...

Årets isdjur i stadsparken är på plats. Trots att den lilla (okej, stora) lämmeln har en isig karaktär, får den mig att smälta totalt. Titta vilken söt mun, och morrhår!



Har tack vare tidigare nämnt väder inte hunnit se den i verkligheten än, även om jag gick förbi stadsparken för någon timme sedan. Än så länge får alltså den här bilden från kuriren räcka.

Fick just uppleva äkta besvikelse. Skulle räkna ut vilken dag jag är på av min reningskur, och följde den praktiska principen jag skrivit om tidigare. Såg att det är den 22a idag, och med hjälp av hoppfullhet och trötthet fick min hjärna det till att jag har kämpat mig igenom det här i 22 dagar nu. För er hyfsat snabbtänka är det väl tydligt att missbedömningen var ett faktum. Det var fruktansvärt obarmhärtigt och vilseledande. Den råa sanningen är att jag är på dag 12, av evigheternas evighets många. Jag vill ha choklad!

Och annars? Jo det rullar på och så vidare. Jagerkännerattjagharköptenhalsdukidag. Men den var jättebillig, nästan gratis. Och jag har faktiskt ingen med gröna toner sedan tidigare. Så det så. Jag vill inte höra något gnäll om den saken... Beställde nya glasögon idag, efter att ha provat så många att skavsår borde vara ett faktum. Jag tycker verkligen synd om alla som fått vara med mig i jakten på något som duger, för om jag är kräsen i vanliga fall, vet jag inte vad man ska kalla mig när det gäller glasögon. Bara det faktum att jag inte vill ha dom i mitt ansikte är en bra början på problemen... Nå, efter diverse turer fram och tillbaka hittade jag ett par som är snygga nog att inte irritera mig varje gång jag ser mig i spegeln, vilket jag måste erkänna nog är aningen oftare än genomsnittet. Yes yes...


Lots of love and popcorn!

Igår var jag en sväng på stan, sedan var jag hemma och tog det lugnt med familjen. Idag har jag bakat bröd på surdeg och kokat ärtsoppa. Jag har tagit en uppfriskande promenad och sedan lagat middag till mig, mamma och pappa. Så ser vissa helger ut.
En annan gång spenderar man fem timmar på förberedelser, för att rumla runt på stan hela natten, ja fram till morgonen. Man vaknar sedan på söndagsmorgonen (dessa helger är det morgon fram till middagstid) och känner efter noga. Och inser man att man fortfarande är full. Dessa helger får sedan beskrivas som "minneslucka.nu".



Nemi, av Lisa Myhre


På högstadiet föddes drömmen om ett rockband för mig och Linnch. Vi var The Schizophrenic Opposition. Sedan började vi gymnasiet och gick från att vara ett halvt drömband till ett helt, riktigt band. Vi är Headcase Parade. Stommen i drömmen har hela tiden varit densamma, det är bara detaljer som förändrats. Och de båda bandnamnen stämmer fascinerande väl in på mig och mitt liv. Helt normal är man ju inte...


Vad är det egentligen som gör ett skrovmål med pommes mer rock än en kikärtsgryta med röd quinoa? Okej, jag förstår tanken, det är image, det är drömmar! Men hela poängen med att leva hälsosamt skulle ju kunna vara att man sedan kan frossa utan dåligt samvete? 

Hello sweethearts. Tro det eller ej, men trots stora mängder jobb, julefirande och juledagsfirande (haha), så lever jag! Jag förstår att flera av er har betvivlat detta, då denna blogg har varit minst sagt orörd en lång period nu. Jag skyller helt denna passivitet på överintag av socker med efterföljande baksmälla som givetvis följts av tunga abstinensbesvär (förutsätter att alla någon gång upplevt att vara riktigt sockerbakis?).

     Jag satsar förresten i nuläget stenhårt på att bli en del av inredningen på Willys, och tror att det mest effektiva sättet att åstadkomma detta är att arbeta så mycket som det är fysiskt möjligt. Mycket riktigt, jag har inget liv. Men decemberlönen kommer att kittla dödsskönt i kistan, så att säga. Då är frågan om jag ska spara pengarna, flytta hemifrån för dom eller resa/festa bort vartenda öre och njuta av ungdomen? Den som lever får se. Säkert redan nu är att jag kan förlåta mig själv för allt tveksamt beteende till följd av första lönen, då jag samlat mängder med vuxenpoäng på sista tiden. Till skillnad från tidigare års efterlängtade jullov, har jag nu jobbat hela julen (inklusive självaste julafton!). Försök slå den ni!

     Nu vidare till en bekännelse, det är dags att lätta på samvetet. Trots motstånd från mina svagare sidor, så måste jag erkänna att jag på senare tid inte bara försakat, utan troligen även bidragit till en ekonomisk kris för oskyldiga intressenter. Jag ser ingen rättvisa i att jag ska bära skulden helt ensam, men jag böjer mig ödmjukt och erkänner mitt brott. Jag har tack vare ett stort utbud av tidningar i personalrummet på jobbet, i stort sett slutat läsa aftonbladet och expressen på internet. Jag erkänner denna medvetna handling och ser tydligt hur detta får följder. Troligen har deras läsarsiffror minskat drastiskt, med uppemot 20 procent om man ska ta till en gissning. Från att ha besökt dessa sidor oräkneliga gånger varje dag, har jag nu återgått till den traditionella papperstidningen. Jag vet, jag är en syndare!

     Och på tal om synd... En artikel som jag läste (i aftonbladets papperstidning) här om dagen handlade om annorlunda, unika och allmänt konstiga efternamn. Jag föll hårt för namnet "Skogsmus". Helt ärligt och seriöst, hur kunde någon få igenom det?! Kan ni se denna människas stackars barn på sin första skoldag, lev er in i känslan, all nervositet som får luften att koka. Fröken ropar upp alla barn. Dags för vår lilla vän... "Är Stina Skogsmus här?" Det är högst beklagligt att sådant får förekomma i vårt avlånga land.

Nåni, sist men inte minst; jag har aldrig påstått mig vara överdrivet intresserad av naturvetenskap, biologi och gud vet allt liknande som jag gjort mitt bästa för att undvika dom senaste åren. Men ett svagt intresse måste ändå finnas dolt någonstans djupt inom mig, då denna pedagogiska förklaring på vart mannen får sin kraft ifrån, faktiskt tilltalade mitt skarpa intellekt.

Om vi för en stund förutsätter att kunderna på Willys mellan 8 och 12 idag kan representera den genomsnittliga luleåbon, så har det ätits mycket tacos i 0920-området ikväll. All denna tacofärs, guacamole och mängder med tortillas har sköljts ner med Coca Cola av den yngsta gruppen luleåbor och Coca Cola zero och energidryck av åldersgruppen över dessa (dock har många köpt aningen för lite läsk och gissningsvis blivit tvungna att blanda ut sin Cola med annan dryck såhär lite senare på kvällen). Nästa åldersgrupp drack enligt min väldigt ovetenskapliga statistik dryck som ej får säljas i vanliga livsmedelsaffärer. Och sist men inte minst så verkar de som nått en aktningsvärd ålder ha valt julöl eller Pripps blå 2,8% som måltidsdryck till sin fredagmiddag. Det tål att tilläggas att det här inte längre handlar om tacos, den rätten avnjöts enbart av individerna i de tre första åldergrupperna. Nu talar vi om kulinariska rätter såsom sill, kassler och julkorv (en eloge till alla er som äter denna mosade skapelse, ni överträffar all annan form av förnekelse - jag är verkligen imponerad).

Jag har tidigare haft två riktigt bra anledningar att inte blogga om idol. De ena är att jag är ruggigt less på att höra allas åsikter om idol, och därför inte velat utsätta mina kära läsare för onödig uttråkning. Den andra anledningen är att jag är så kopiöst trött på att läsa varje besserwisser-svenssons åsikt om våra kära och hatade idoler, att jag som en tapper riddare har kämpat för att ni ska slippa allt inom detta forum här i min blogg. Men nu är det ju trots allt final. Och jag har av min natur så otroligt många åsikter om allt och ingenting. Det vore ju bra fånigt om jag helt ignorerade ämnet, tycker jag...

     Jag vill härmed varna alla idolkänsliga läsare för följande stycke, jag tar inget som helst ansvar för fysiska, psykiska eller ekonomiska skador till följd av detta. För att undvika händelser med negativ utgång har jag markerat slutet på det kritiska stycket med en stor, fet punkt. Efter den punkten står jag för att ämnet idol inte kommer att nämnas i detta inlägg igen.

     Jag skulle kunna säga att det roliga med idol är alla dåliga auditions. Jag skulle kunna säga att idol är ett underhållningsprogram som inte har någon seriös koppling till musikbranschen. Jag skulle kunna säga att idol är ett program för kommersiella sångare som vill ta revansch på alla idioter som inte förstod sig på dem på högstadiet. Men det vore så kliché. Därför säger jag kort och gott att vi har två fantastiska blondiner och en häpnadsväckande dålig vinnarlåt (som för övrigt är skrattretande lik Markoolios och Linda Bengtzings fyndiga karikatyr av schlagerlåtar, det är ju för festligt). <--stor, fet punkt

     (Som ansvarig utgivare för denna blogg, tar jag helt och fullt på mig att i framtiden varna tydligt för inlägg eller stycken som jag tror kan stöta känsliga läsare. Tack för visat förtroende).

Lots of love and popcorn.

Ja tänka sig vad tiden går fort är man har roligt (hmm?). Nu är det åter igen dags för juleljus och övertända bostadshus. Tomtekul och ångestladdat julklappsstrul. Ögon som tindrar och starkglögg som lindrar. Var hälsad advent - första ljuset är tänt. 

Har inte köpt några julklappar än, man kanske skulle följa trenden och ge påtvingad välgörenhet? Oj, inte behövde ni ta det så allvarligt, jag var inte seriös. Klart ni ska få julklappar i år också! Det är ju ungefär det enda kreativa med den här årstiden, och man måste ju ta vara på ljusglimtarna i tillvaron så att säga. Jag tycker i stort sett att det här med julklappar är ett angenämt problem. Det kan ju vara riktigt härligt faktiskt, om man är ute i god tid vill säga. Men det är jag ju väldigt sällan...
     På tal om risgrynsgröt, så har jag drabbats av en tung släng av julstämning. Jag vill baka lussekatter och pepparkakor. Jag vill julpynta och köpa julklappar. Jag vill till och med julstäda mitt rum! Vad är nästa steg, att försöka odla ett tomteskägg? Vore ju onekligen ett intressant projekt...
     Är förresten sådär lagom fräsch för tillfället, har haft spelningar i helgen (fredag i luleå och lördag i kiruna, varav den sistnämna slutade med krogrunda i främmande stad). Helt underbart att få vara på scen igen! Det går omöjligtvis att komma ifrån det faktum att jag hör hemma på scenen, det är bara att lära sig att leva med vetskapen om att all tid spenderad utanför scenen består av längtan efter att åter få stå i strålkastarljuset. Som jag brukar säga; livet är min catwalk, scenen är mitt liv.


"På tal om risgrynsgröt"? Jag hoppas att du reagerade på det och tyckte att det var märkligt, annars är det nog dags att dra ner på julestressen. Tänk positivt, julen kommer, oavsett om du hunnit med alla nödvändiga förberedelser eller inte. Det känns väl lugnande?

Fick post för någon dag sedan från bergviksgården, var ett brev som jag skrev till mig själv när jag var tretton år. Alltså, jag skrev det då, till mig själv i framtiden. Snacka spännande läsning! Fick dock ha överseende med fjortisstavning, hade visst förträngt att jag helt seriöst varit så rebellisk mot korrekt användning av det svenska språket (jaja, jag hade väl förträngt hur fjortis jag måste ha varit). Det var mängder av kramar och aningen felplacerade versaler, om man ska uttrycka det milt. Och innehållet kretsade mycket kring min stora kärlek i början av tonåren (och ja, mitt kära gamla jag, självklart kommer jag ihåg honom!). 
    Innehållet i brevet var inte rakt igenom positivt, och jag vill som inte acceptera att trettonåringar kan tänka och känna så. Man vill ju att barnen ska leva okomplicerade liv och glädjas åt godis och vänner! Jag har visst blivit gammal, som glömt att man ändå inte var så annorlunda som liten. Bra att unga Hanna påminde gamla Hanna om det.

Nu till något helt annat. Det är som så att det finns något som heter pallbjörn. En pallbjörn är oftast orange och används till att dra pallar med t.ex. varor (du har sett dom, jag lovar). Dessa praktiska men otympliga skapelser tenderar till att låta väldigt mycket när de är i rörelse, speciellt om de är tungt lastade och har hög hastighet. Det ljudet borde på alla sätt och vis få människor uppmärksamma, det borde vara en djupt rotad drift för överlevnad eller något sådant. Kan man tycka. Men varför skulle det få vara så enkelt? Folk reagerar inte på att ett stort och otympligt "fordon" kommer emot dom med hög hastighet, utan kan tvärt ställa sig i vägen för en skenande pallbjörn (okej, nu tenderar det kanske till att bli lite väl dramatiskt). Får kanske ta detta som att jag ser extremt pålitlig ut, så att folk aldrig kan tro att jag skulle råka köra på dom? Om så är fallet, kan jag säga att det är en extrem missbedömning, jag satsar stenhårt på spänning i vardagen, mer eller mindre lyckat. Och en tungt lastad pallbjörn i rullning kan verkligen skena! Jag anser att det finns en mycket god anledning till att alla som arbetar med dessa måste ha stålhätta på skorna; det enda praktiska sättet att få stopp på en vild pallbjörn som rusar mot en ouppmärksam kund är att stoppa den med foten. Aj.

Nåväl alla små björnar och skenande vänner (var det så? Minns inte...), nu ska jag ta mig en kopp the, är så frusen. Bestämde mig i förrgår för att morgonkaffe får räcka för mig i några dagar, alltså har jag från och med igår låtit bli att dricka förmiddagskaffe, lunchkaffe och eftermiddagskaffe. Det går över förväntan, men jag ville nästan gråta av den underbara doften i fikarummet i eftermiddags. Tack och lov finns en notis i dealen, nämligen att jag får dricka hur mycket the jag vill, dock inte svart sådant på kvällen. Detta självplågeri har faktiskt inte sin grund i någon annorlunda eller obehaglig läggning, utan beror på att jag haft svårt att sova på sista tiden. Hoppas att denna avgiftning inte påverkar min sömn, så att jag snart kan återgå till i alla fall två koppar (haha, det är ett bra roligt uttryck, som om man någonsin dricker en "kopp" kaffe) om dagen.


Pussar er alla på pannan och rengör den nu nedsmutsade munnen med ren sprit.
(nej förresten, sparar rengöringsmedlet till helgen, kul att vara fräsch då)

Enjoy!

Hej du.

Sitter här med en Xpresso (det namnet känns så självklart på espresso i snabbkaffeversion) som jag smaksatt med kakao. Nice nice. Om ett tag är det dags att bege sig mot björx till allas vår kära påskharä, som gått och blivit myndig i veckan! Äntligen kan alla headcases tillsammans göra stan osäker...

Glad påskharäää!

Nej, jag tänker inte ens försöka förklara rubriken. Det finns humor, och så finns det internhumor. Att förklara sådan för utomstående är ungefär som att seriöst förklara det roliga med en rolig historia; det fyndiga försvinner någonstans på vägen och det slutar alltid med att alla inblandade känner sig väldigt obekväma. Men jag kan intyga att det där med plaskmåsar är väldigt komiskt...

På tal om ingenting, måste erkänna att julstämningen håller på att ta över mig! Det är otroligt många kunder på Willys som köper julklappspapper, julkort, pepparkakskryddor, saffran och andra julstämningshöjande varor. Att det tidigare i veckan också låg ett mysigt (men fruktansvärt kallt) snötäcke över Luleå gjorde ju inte direkt effekten av dessa mindre. Ärligt talat så är det många år sedan jag senast längtade så här mycket till julafton, och då är det ändå bara typ början på november. Vågar inte ens föreställa mig hur det kommer att vara den 23e december...

     Men tittar man ut genom fönstret nu ser man dock bara mörker och regn. Inte juleljus och snö. Jättelattjo. Egentligen, har ni tänkt på det här med året? Det finns sommar med sol, bad och krognätter som sträcker sig från kväll till morgon. Det finns juletid med tomtar, fyrverkerier och alldeles för mycket god mat. Och så finns det packmassa, grått damm, slask. Ja precis, det finns en förbannat stor dos mellantid som inte innehåller fasta glädjeämnen. Jag säger inte att denna tid är dålig, jag menar bara att jag inte kan längta efter återkommande glädje. Om jag hade almanackor för tio år framöver, skulle det inte direkt finnas något att skriva in med färgglada glitterpennor i varje almanacka på till exempel hösten. På våren finner jag ju än så länge i alla fall glädje av min födelsedag, men det verkar ju vara något som tynar bort med åldern.

     Det är verkligen inte min mening att verka negativt inställd till det här, tvärt om så tror jag stenhårt på detta som ett väl fungerande mönster. Sommar och juletid kommer alltid, resten av året har du till ditt fria förfogande att göra vad du vill med (haha, erkänn att du gör dig själv till ett offer och vill betona att du faktiskt måste plugga/jobba hela året, istället för att pyssla med det du helst av allt skulle pyssla med). Vill du fylla ditt år med anledningar att använda färgglada glitterpennor i din almanacka, så har du ju alla möjligheter. Jag funderar till exempel på att införa "Min vecka" varje höst. Så kan man ta en dag till att frossa, en till att leva hälsosamt, en till att göra något nytt och spännande, en till total avkoppling, en till att bry sig uteslutande om nära och kära. Och så ser man till att göra precis vad man vill på helgen! Låter väl inte så tokigt? Vore dock inte alls likt mig att införa något sådant, så det lär ju aldrig bli av. Men tanken var ju rolig.

Nu ska jag, sis och mamma fixa palt till middag, för att fira pappa på Fars dag. Det är vad man kan kalla en rekorderlig uppvaktning, eller vad säger ni? Sedan blir det rep med bandet, har dykt upp ett antal spelningar helt plötsligt, så snart blir det till att vara uppe på scen igen. Nice!

Livet är min catwalk, scenen är mitt liv.

Goodnight sweethearts

Håller på att städa upp lite i lägenheten nu, innan mamma och pappa kommer hem. Tänker att det kan vara bra då deras humör troligen ändå kommer att prövas av mina nya (o)vanor. Insåg dock till min förskräckelse att dom nio par skor som jag använder mest för tillfället, inte kommer att få stå på skohyllan i hallen som dom gör nu. Ärligt talat finns det inte plats för ett par flip-flops där, än mindre mammas och pappas vinterskor. Till detta kan tilläggas att det typ inte finns en kvadratdecimeter ledig yta i klädkammaren... Vart ska mina kära skor bo nu?!
     Om jag har tur dröjer det i alla fall ett tag tills dom lägger märke till att jag har typ åtta halsdukar och massor av olika vantar framme. Shit, den här lägenheten är inte nog stor för tre personer!

Jag pratade nyss med mor min i telefon, och nu sitter jag här och stirrar tomt framför mig. Samtalet, som var långt ifrån oväntat, rubbade ramen omkring min annars fasta tillvaro. Idag ska mamma och pappa flytta hem.

En kort bakgrundsbeskrivning kan nog vara på sin plats:

     Mina kära föräldrar flyttade ut till vår sommarstuga någon gång i början av juni. Detta lämnade mig ensam med en rymlig etagelägenhet i stan. Bortsett från några nätter då sis har sovit här, så har jag alltså haft en egen lägenhet (i alla fall har det känts så, även om jag hela tiden varit medveten om att det har varit tillfällig frihet).

     Det är med väldigt blandade känslor som jag accepterar att min tid som enda person här hemma verkar vara förbi. Å ena sidan är det ju för underbart att inte behöva anpassa sig efter någon, å andra sidan har jag nog aldrig känt mig så ensam som nu. Jag är verkligen inte skapt för att vara utan sällskap. Men nu förstår jag att jag har en tuff tid framför mig, med diverse omställningar. Här är några av mina vanor som måste korrigeras en aning, för att återanpassas efter föräldrar:

Lyssna på musik på udda tider av dygnet

Äta mat framför TVn/datorn

Ignorera ett växande berg av disk i köket

Bestämma mig för att ta tag i disken - halv ett på natten

Använda en av sofforna i vardagsrummet som extra garderob

Ha smink och hårgrejer framme (det låter kanske inte så farligt, men tro mig när jag säger att jag har rätt många sådana produkter...)

Nå, nu kommer jag i alla fall att slippa dras med sendrag. "Hmm??" tänker kanske du.
Jo det är som så, att när man ska äta mat ensam, är det inte så lockande att duka fint vid ett jättestort matbord. Det ser väldigt... tomt ut. Så den här hösten har jag ätit mat på alla andra stället i lägenheten, än just i köket. Och traskar man runt i sitt rum med en tallrik och gaffel, är det inte alltid man kommer ihåg att dricka till maten. Detta har lett till ett stort antal dagar då den enda vätskan jag fått i mig har varit vattnet i kaffe och the, och tro mig, det resulterar i vätskebrist som oftast leder till ett härligt sendrag.

     Jaa ärligt talat känns det faktiskt bra att dom kommer hem, om än aningen skrämmande och jobbigt. Kommer nog att bli trevligt. Men man kan ju aldrig veta säkert, så det är väl bäst att logga in en sväng på Lulebo och se till att min användare där finns kvar...

Har ni (lulebor) någon gång tänkt på hur vacker vår lilla stad är? Tänk er en tystlåten morgon, när solen glittrar på vattnet (eller isen för den delen) som omsluter staden. Och vinden smyger sig fram mellan husen och sprider nytt liv (den lugna sortens vind, inte den som får oss att förbanna arkitekten som planerade hur gatorna skulle ligga).

     Det finns en annan vacker sida värd att nämna också. Det är när man kommer över mjölkuddsbanken sent på kvällen, och ser stadens ljus speglas i norra hamnen. Det är en välkomnande syn, jag önskar egentligen att det vore den enda vägen in till staden, så att alla fick uppleva att välkomnas av Luleås siluett. Ja, det är en mycket vacker stad. Och det är här jag har mina rötter, minnen, vänner och familj. Men vill ni ha min ärliga åsikt?

Så kan det vara. Innan jag går och sover måste jag få berätta en till sak. Något av det vackraste jag sett är när det är dimma runt domkyrkan, där den står ensam och stolt på sin kulle. Vet ni, att vissa kvällar är det som om dimman vill rädda kyrkan från mörkret, skydda den från allt elände. Men tornet vill aldrig gömma sig helt för världen, för trots kylan och mörkret, så trivs det på sin plats mitt bland alla vindpinade hus. Det är en syn jag hoppas att ni alla kommer att få se någon gång, innerligt.

...Pastaälgar från IKEA!

Här tassar man runt och tror att man har koll på tillvaron, och så plötsligt dyker dessa små gynnare upp och förgyller ens dag. Om inte detta är bättre än lyckopiller, så säg.



Återstår dock se om jag har samvete att smaka, dom är ju så otroligt gulliga...

Har fått äta mycket krafsmat på sista tiden, då jag har haft snålt om matlådor. Beror detta på att jag har varit väldigt slö (eller bakis) dom senaste helgerna, och inte orkat vara Husmor Hanna? Tycker ju faktiskt att jag spenderar mycket tid i köket... Men det kanske är för att jag är konstant hungrig/sugen, snarare än att jag lagar mycket mat?
Nå, tog nyss tag i det och fixade tre portioner green curry-quorn med dinkelris. Väldigt påhittat för stunden, väldigt enkelt, väldigt gott. Perfekt! Och ambitiös som man kan vara, så skrev jag ner receptet under tiden som maten skötte sig själv (sa ju att det var enkelt, ungefär "vad gör du när Kelda gör jobbet?", fast utan Kelda). Och det bästa av allt med sådana här recept, är ju att dom kan och ska varieras i det oändliga!

Green curry-quorn med dinkelris
 3 port (ca 550 kcal/port)
 30-40 minuter

   300 gr quornbitar
   150 gr haricots verts
   150 gr morot
   3 dl kokosmjölk (light)
   2 tsk green curry paste
   1 ½ msk soja
   ev redning
   300 gr dinkelris

Koka dinkelris enligt anvisning på paketet. Stek quornbitar, haricots verts och tunt slantade morötter. Tillsätt kokosmjölk, green curry paste och soja (rör eventuellt currypastan med lite kokosmjölk i en separat panna först, för att undvika starka klumpar). Blanda ner redning om tjockare sås önskas. Servera med dinkelriset - Enjoy!

Det duktiga humöret sträckte sig dock endast till denna matlagning, inte till att baka eller fara och simma som var planerat. Men man kan ju inte kräva mer än ett sådant här infall av mogen duktighet per dag, eller vad säger ni?

I lördags blev det en tur till IKEA i Haparanda, och givetvis även Skopunkten. Kan någon vara snäll och förklara för mig varför den butiken inte finns i Luleå?! Vad säger du, för att min ekonomi skulle ta allvarlig skada? Jaha, du tänker så, ja det kan ligga något i det...

  Nå, hur som helst så hittade jag ett par riktigt snygga skor där. Och då var jag ju tvungen att kolla igenom butiken ännu ett varv, för att se om jag kunde hitta ett till par (för er mindre allmänbildade personer får jag väl lov att tillägga att Skopunkten har det underbara erbjudandet "tag tre, betala för två" på hela sitt sortiment). Lyckan var fullständig när jag faktiskt hittade ett till par jättefina skor, som jag missat första varvet! Detta ledde i sin tur självklart till ett tredje (och lika lyckat) varv i butiken, tack vare det ovan nämnda erbjudandet. Gott folk, skåda dessa underverk, köpta för ynka 750 kr - allt som allt! Ja, ni läste rätt, sjuhundrafemtio kronor för tre par skor! Dubbla det beloppet så får ni ungefär priset på skorna jag hade på mig den dagen...
  Efter det här vill jag inte höra ett pip om att jag inte är ekonomisk när det handlar om att shoppa, så det så.