alveriff

Fick post för någon dag sedan från bergviksgården, var ett brev som jag skrev till mig själv när jag var tretton år. Alltså, jag skrev det då, till mig själv i framtiden. Snacka spännande läsning! Fick dock ha överseende med fjortisstavning, hade visst förträngt att jag helt seriöst varit så rebellisk mot korrekt användning av det svenska språket (jaja, jag hade väl förträngt hur fjortis jag måste ha varit). Det var mängder av kramar och aningen felplacerade versaler, om man ska uttrycka det milt. Och innehållet kretsade mycket kring min stora kärlek i början av tonåren (och ja, mitt kära gamla jag, självklart kommer jag ihåg honom!). 
    Innehållet i brevet var inte rakt igenom positivt, och jag vill som inte acceptera att trettonåringar kan tänka och känna så. Man vill ju att barnen ska leva okomplicerade liv och glädjas åt godis och vänner! Jag har visst blivit gammal, som glömt att man ändå inte var så annorlunda som liten. Bra att unga Hanna påminde gamla Hanna om det.

Nu till något helt annat. Det är som så att det finns något som heter pallbjörn. En pallbjörn är oftast orange och används till att dra pallar med t.ex. varor (du har sett dom, jag lovar). Dessa praktiska men otympliga skapelser tenderar till att låta väldigt mycket när de är i rörelse, speciellt om de är tungt lastade och har hög hastighet. Det ljudet borde på alla sätt och vis få människor uppmärksamma, det borde vara en djupt rotad drift för överlevnad eller något sådant. Kan man tycka. Men varför skulle det få vara så enkelt? Folk reagerar inte på att ett stort och otympligt "fordon" kommer emot dom med hög hastighet, utan kan tvärt ställa sig i vägen för en skenande pallbjörn (okej, nu tenderar det kanske till att bli lite väl dramatiskt). Får kanske ta detta som att jag ser extremt pålitlig ut, så att folk aldrig kan tro att jag skulle råka köra på dom? Om så är fallet, kan jag säga att det är en extrem missbedömning, jag satsar stenhårt på spänning i vardagen, mer eller mindre lyckat. Och en tungt lastad pallbjörn i rullning kan verkligen skena! Jag anser att det finns en mycket god anledning till att alla som arbetar med dessa måste ha stålhätta på skorna; det enda praktiska sättet att få stopp på en vild pallbjörn som rusar mot en ouppmärksam kund är att stoppa den med foten. Aj.

Nåväl alla små björnar och skenande vänner (var det så? Minns inte...), nu ska jag ta mig en kopp the, är så frusen. Bestämde mig i förrgår för att morgonkaffe får räcka för mig i några dagar, alltså har jag från och med igår låtit bli att dricka förmiddagskaffe, lunchkaffe och eftermiddagskaffe. Det går över förväntan, men jag ville nästan gråta av den underbara doften i fikarummet i eftermiddags. Tack och lov finns en notis i dealen, nämligen att jag får dricka hur mycket the jag vill, dock inte svart sådant på kvällen. Detta självplågeri har faktiskt inte sin grund i någon annorlunda eller obehaglig läggning, utan beror på att jag haft svårt att sova på sista tiden. Hoppas att denna avgiftning inte påverkar min sömn, så att jag snart kan återgå till i alla fall två koppar (haha, det är ett bra roligt uttryck, som om man någonsin dricker en "kopp" kaffe) om dagen.


Pussar er alla på pannan och rengör den nu nedsmutsade munnen med ren sprit.
(nej förresten, sparar rengöringsmedlet till helgen, kul att vara fräsch då)

Enjoy!

Hej du.

Sitter här med en Xpresso (det namnet känns så självklart på espresso i snabbkaffeversion) som jag smaksatt med kakao. Nice nice. Om ett tag är det dags att bege sig mot björx till allas vår kära påskharä, som gått och blivit myndig i veckan! Äntligen kan alla headcases tillsammans göra stan osäker...

Glad påskharäää!

Nej, jag tänker inte ens försöka förklara rubriken. Det finns humor, och så finns det internhumor. Att förklara sådan för utomstående är ungefär som att seriöst förklara det roliga med en rolig historia; det fyndiga försvinner någonstans på vägen och det slutar alltid med att alla inblandade känner sig väldigt obekväma. Men jag kan intyga att det där med plaskmåsar är väldigt komiskt...

På tal om ingenting, måste erkänna att julstämningen håller på att ta över mig! Det är otroligt många kunder på Willys som köper julklappspapper, julkort, pepparkakskryddor, saffran och andra julstämningshöjande varor. Att det tidigare i veckan också låg ett mysigt (men fruktansvärt kallt) snötäcke över Luleå gjorde ju inte direkt effekten av dessa mindre. Ärligt talat så är det många år sedan jag senast längtade så här mycket till julafton, och då är det ändå bara typ början på november. Vågar inte ens föreställa mig hur det kommer att vara den 23e december...

     Men tittar man ut genom fönstret nu ser man dock bara mörker och regn. Inte juleljus och snö. Jättelattjo. Egentligen, har ni tänkt på det här med året? Det finns sommar med sol, bad och krognätter som sträcker sig från kväll till morgon. Det finns juletid med tomtar, fyrverkerier och alldeles för mycket god mat. Och så finns det packmassa, grått damm, slask. Ja precis, det finns en förbannat stor dos mellantid som inte innehåller fasta glädjeämnen. Jag säger inte att denna tid är dålig, jag menar bara att jag inte kan längta efter återkommande glädje. Om jag hade almanackor för tio år framöver, skulle det inte direkt finnas något att skriva in med färgglada glitterpennor i varje almanacka på till exempel hösten. På våren finner jag ju än så länge i alla fall glädje av min födelsedag, men det verkar ju vara något som tynar bort med åldern.

     Det är verkligen inte min mening att verka negativt inställd till det här, tvärt om så tror jag stenhårt på detta som ett väl fungerande mönster. Sommar och juletid kommer alltid, resten av året har du till ditt fria förfogande att göra vad du vill med (haha, erkänn att du gör dig själv till ett offer och vill betona att du faktiskt måste plugga/jobba hela året, istället för att pyssla med det du helst av allt skulle pyssla med). Vill du fylla ditt år med anledningar att använda färgglada glitterpennor i din almanacka, så har du ju alla möjligheter. Jag funderar till exempel på att införa "Min vecka" varje höst. Så kan man ta en dag till att frossa, en till att leva hälsosamt, en till att göra något nytt och spännande, en till total avkoppling, en till att bry sig uteslutande om nära och kära. Och så ser man till att göra precis vad man vill på helgen! Låter väl inte så tokigt? Vore dock inte alls likt mig att införa något sådant, så det lär ju aldrig bli av. Men tanken var ju rolig.

Nu ska jag, sis och mamma fixa palt till middag, för att fira pappa på Fars dag. Det är vad man kan kalla en rekorderlig uppvaktning, eller vad säger ni? Sedan blir det rep med bandet, har dykt upp ett antal spelningar helt plötsligt, så snart blir det till att vara uppe på scen igen. Nice!

Livet är min catwalk, scenen är mitt liv.

Goodnight sweethearts

Håller på att städa upp lite i lägenheten nu, innan mamma och pappa kommer hem. Tänker att det kan vara bra då deras humör troligen ändå kommer att prövas av mina nya (o)vanor. Insåg dock till min förskräckelse att dom nio par skor som jag använder mest för tillfället, inte kommer att få stå på skohyllan i hallen som dom gör nu. Ärligt talat finns det inte plats för ett par flip-flops där, än mindre mammas och pappas vinterskor. Till detta kan tilläggas att det typ inte finns en kvadratdecimeter ledig yta i klädkammaren... Vart ska mina kära skor bo nu?!
     Om jag har tur dröjer det i alla fall ett tag tills dom lägger märke till att jag har typ åtta halsdukar och massor av olika vantar framme. Shit, den här lägenheten är inte nog stor för tre personer!

Jag pratade nyss med mor min i telefon, och nu sitter jag här och stirrar tomt framför mig. Samtalet, som var långt ifrån oväntat, rubbade ramen omkring min annars fasta tillvaro. Idag ska mamma och pappa flytta hem.

En kort bakgrundsbeskrivning kan nog vara på sin plats:

     Mina kära föräldrar flyttade ut till vår sommarstuga någon gång i början av juni. Detta lämnade mig ensam med en rymlig etagelägenhet i stan. Bortsett från några nätter då sis har sovit här, så har jag alltså haft en egen lägenhet (i alla fall har det känts så, även om jag hela tiden varit medveten om att det har varit tillfällig frihet).

     Det är med väldigt blandade känslor som jag accepterar att min tid som enda person här hemma verkar vara förbi. Å ena sidan är det ju för underbart att inte behöva anpassa sig efter någon, å andra sidan har jag nog aldrig känt mig så ensam som nu. Jag är verkligen inte skapt för att vara utan sällskap. Men nu förstår jag att jag har en tuff tid framför mig, med diverse omställningar. Här är några av mina vanor som måste korrigeras en aning, för att återanpassas efter föräldrar:

Lyssna på musik på udda tider av dygnet

Äta mat framför TVn/datorn

Ignorera ett växande berg av disk i köket

Bestämma mig för att ta tag i disken - halv ett på natten

Använda en av sofforna i vardagsrummet som extra garderob

Ha smink och hårgrejer framme (det låter kanske inte så farligt, men tro mig när jag säger att jag har rätt många sådana produkter...)

Nå, nu kommer jag i alla fall att slippa dras med sendrag. "Hmm??" tänker kanske du.
Jo det är som så, att när man ska äta mat ensam, är det inte så lockande att duka fint vid ett jättestort matbord. Det ser väldigt... tomt ut. Så den här hösten har jag ätit mat på alla andra stället i lägenheten, än just i köket. Och traskar man runt i sitt rum med en tallrik och gaffel, är det inte alltid man kommer ihåg att dricka till maten. Detta har lett till ett stort antal dagar då den enda vätskan jag fått i mig har varit vattnet i kaffe och the, och tro mig, det resulterar i vätskebrist som oftast leder till ett härligt sendrag.

     Jaa ärligt talat känns det faktiskt bra att dom kommer hem, om än aningen skrämmande och jobbigt. Kommer nog att bli trevligt. Men man kan ju aldrig veta säkert, så det är väl bäst att logga in en sväng på Lulebo och se till att min användare där finns kvar...

Har ni (lulebor) någon gång tänkt på hur vacker vår lilla stad är? Tänk er en tystlåten morgon, när solen glittrar på vattnet (eller isen för den delen) som omsluter staden. Och vinden smyger sig fram mellan husen och sprider nytt liv (den lugna sortens vind, inte den som får oss att förbanna arkitekten som planerade hur gatorna skulle ligga).

     Det finns en annan vacker sida värd att nämna också. Det är när man kommer över mjölkuddsbanken sent på kvällen, och ser stadens ljus speglas i norra hamnen. Det är en välkomnande syn, jag önskar egentligen att det vore den enda vägen in till staden, så att alla fick uppleva att välkomnas av Luleås siluett. Ja, det är en mycket vacker stad. Och det är här jag har mina rötter, minnen, vänner och familj. Men vill ni ha min ärliga åsikt?

Så kan det vara. Innan jag går och sover måste jag få berätta en till sak. Något av det vackraste jag sett är när det är dimma runt domkyrkan, där den står ensam och stolt på sin kulle. Vet ni, att vissa kvällar är det som om dimman vill rädda kyrkan från mörkret, skydda den från allt elände. Men tornet vill aldrig gömma sig helt för världen, för trots kylan och mörkret, så trivs det på sin plats mitt bland alla vindpinade hus. Det är en syn jag hoppas att ni alla kommer att få se någon gång, innerligt.