Be the boss and live
Jag är hyperaktiv och samtidigt extremt trött. Inte särskilt hungrig, men lite törstig. Fryser en aning, men inte nog mycket för att hämta en tjocktröja i mitt rum. Är lite rastlös, men inte direkt uttråkad. Så, det var en kort sammanfattning av dagsformen! Over and out...
...and back again. Har varit ledig idag, underbart. Tog en lång promenad runt sjön idag, och då jag inte räknade med att möta i stort sett någon en tisdagsförmiddag med extrem halka och slask (hur nu den kombinationen är möjlig), gick jag ut i befintligt skick. Inte möta någon, yeah right. Typ hela Luleå Gymnasieskola hade någon form av orienteringsdag, längs min promenadväg. I motsatt riktning. Det var ju rart att möta flera hundra traskande ungdomar, verkligen underbart. Snacka om att känna sig som kärringen mot strömmen. Dom trodde säkert att det var något allvarligt fel på mig också, då jag pratade med pem i mobilen med handsfree. Alla ser roliga ut när dom gör det, och då gestikulerar och skrattar inte alla lika mycket som jag gör... Nå, så kan det gå. Titta här förresten, jag ser ju jättesnäll ut på den där bilden om man jämför med Nemi. Det är ju lysande! (Kombinationen alkohol, Hanna och kamera brukar tendera till att ge onda bilder).
Nu är Boss uppladdad på myspace! Tre låtar och en musikvideo; sidan börjar ju bli lite avancerad nu. Får jobba lite med designen bara, och så skulle vi kunna bli bättre på den sociala biten. Sen börjar det ju likna något! Ska repa ikväll, riktigt nice. Kommer att vara så grymt och heligt bra på lördagsrock, att alla som missar det får en jäkligt god anledning att ångra sig under sina återstående dagar. Givetvis kommer det ju att dyka upp oändligt många fler spelningar med oss i framtiden, men headcase på lördagsrock den 5e april 2008 i kulturens hus, det är ett engångsunder, så att säga. Jag tror dock att vissa kan missta det här som obehaglig självgodhet, vilket är tokigt, då det egentligen bara handlar om en enorm kärlek och stolthet för det man gör. Och en fanatisk lycka som tar över mig totalt, varje gång jag tänker på att snart få stå på scen igen.
Annars då? Har blivit en riktig hurtbulle, hör och häpna; motionerar i stort sett varje dag (har ju redan berättat om hur det gick idag...) Det är lite annorlunda, och ganska så väldigt fascinerande. Efter diverse år med basket och dans konstaterade jag i unga år att jag var musiker, inte idrottare. Och så tog jag avstånd från all annan motion än den som utövas när man shoppar (ett ämne som jag för övrigt skulle kunna tala om i evigheter, då jag är fast övertygad om att äkta shopping är riktigt bra motion). Men nu har jag alltså tagit mitt förnuft till fånga och accepterat att man är en mycket bättre musiker om man kan röra sig och sjunga inom samma timme. Tex. så brukar sträckan från backstage fram till scenen oftast innefatta en trappa som ska bestigas. Och sen är det ju praktiskt om man kan röra sig lite på scenen också, utan flåsattacker i micken som följd (kraftiga puffljud till andning kan ta ner helhetsintrycket av en låt rätt mycket...)
Nej du, nu ska jag göra lite nytta. Fick ett överambitiöst ryck för ett tag sedan, bestämde mig för att sortera alla papper i mitt rum (du läste rätt, ALLA!). Rycket gick över, jag gick till datorn. Nu ser mitt rum ut som ett bombnedslag...
Up, up and away
